Uppdatering

I måndags eftermiddag ringde min BM och berättade att de haft en diskussion kring hur de skulle göra med mig (?) och därefter kommit fram till att de tyckte det var bäst att jag åkte upp till förlossningen. Så det var bara att ringa dit och berätta att jag skulle komma.

På förlossningen fick jag träffa en BM som tog de vanliga kontrollerna och sedan även en CTG för att kolla hur bebisen mådde. Den visade att grodans hjärtslag låg mellan 160-180 slag/min och att jag hade sammandragningar med 2-3 min mellanrum, dock inte så kraftiga så det var ingen fara med den saken. Läkaren jag skulle prata med var inte där så då tyckte de att jag skulle läggas in över natten så jag kunde bli kontrollerad och få smärtstillande. Detta var jag inte med på alls utan sa att jag hellre åkte hem och kom tbx dagen efter då även B kunde vara med. De gick med på detta så jag fick tid på morgonen dagen efter istället.

På tisdagsmorgonen åkte vi alltså in igen, jag och B. Väl på förlossningen fick jag åter ta kontrollprover och göra en ny CTG då jag fortfarande hade väldigt ont i höger sida. BM frågade mig om bebisen var väldigt livlig, för det märks sa hon. Visst är grodan livlig, en aktiv liten dam det där. Idag var sammandragningarna mer skarpa men hade lite mer mellanrum (ingen fara mao). Grodans hjärtslag låg på 140-160 slag/min.

Efter det bestämde de sig för att lägga in mig, hade inte så mycket till talan där.. Vi fick ett sk mjukrum på förlossningen med 2 sängar och en tv (så B blev sysselsatt iaf)

Sedan fick jag träffa överläkaren. Hon ville göra en ordentlig undersökning så jag fick dra genom hela historien igen och hon klämde och kände på rygg, min mage och såklart bebisen. Sedan gjordes nytt ultraljud där även hon konstaterar att det var visst en riktigt livlig bebis jag har i magen, inte konstigt att det gör ont.. nähe.. Allt såg fint ut med grodan och hon hade det så bra där inne sa dem, skönt det.


Denna läkare trodde inte ett dugg på att jag har gallsten. Symptomen passar inte, sa hon. Därför bokades jag in på nytt ultraljud för njurar och lever. Vid det här laget var jag riktigt hungrig men fick snällt vänta då man inte får äta och dricka om man ska göra sådant ultraljud.

Vi väntade och väntade. Vi försökte få tag på någon som skulle kunna hjälpa oss med Ronja då vi inte hade någon aning om när jag skulle kunna få komma hem. Dessvärre hade vi inte så mycket framgång där.. Tillslut fick B iaf tag på en jobbarkompis, M, som lovade att åka till huset och släppa ut ronja så hon fick göra ifrån sig, tusen tack för det. B har ju ännu inget körkort och det går endast någon enstaka buss på em (som han inte hade hunnit med) hem till oss så loppet var ganska kört där...

Tillslut fick jag iaf åka ner på röntgen. Fick svida om till de snygga sjukhus-rockarna och lägga mig på en hård brits (inte skönt för min stackars rygg). En läkare och en studerande kom in och gjorde UL. Det visade att jag har kraftigt vidgat njurbäcken på höger sida, alltså hydronefros. Inte konstigt att du har ont säger läkaren.... Sedan kollade de lite på grodan igen, det är en väldigt väldokumenterad dam där inne vill jag lova, har tappat räkningen på alla UL vi gjort nu men det är ca 15st nu skulle jag tro..

Tillbaka på förlossningen förklarar överläkaren lite närmare:

Till vänster visas en normal njure och njurbäcken och till höger en njure med vidgat njurbäcken.

På grund av det ökade trycket så stasar urinledaren (inte pga sten utan det blir mer som en knicka som gör stopp vilket leder till att trycket ökar och bäckenet vidgas. Detta gör ONT och när det utvidgats mycket kommer ett "anfall". Tillståndet är inte jätteovanligt vid graviditet men av någon anledning har jag drabbats väldigt illa av detta. Kan bero på att bebisen ligger väldigt långt in och trycker på njuren extra mycket eller så är det något annat.. Förklaringen till att anfallet sedan helt plötsligt upphör är att bebisen ändrar position och trycket släpper..

Den trista sanningen är dock att det inte finns mycket att göra åt det, grodan växer och med det så ökar trycket, därför har mina "anfall" ökat på senaste tiden.

Det finns dock 2 "alternativ", det ena är att operera in en njurkateter för att på så sätt avlasta och leda bort vätskan, detta görs främst om man får en inflammation i njuren (vilket är farligt då hela njuren kan förstöras..), det andra är att härda ut och få smärtstillande.

På förlossningen ville de ha mig kvar för att se hur ett anfall ter sig och för att kunna ge mig smärtstillande i form av morfininjektioner. För oss var detta inte ett alternativ då jag är den enda i familjen som kan köra bil (eller får köra bil rättare sagt) och vi hade ju ingen som kunde ta hand om ronja.

Så tyvärr fick jag säga att det inte var möjligt att stanna utan att jag behövde bli utskriven så fort som möjligt. Kändes skitjobbigt för eg hade jag velat vara kvar ett tag för att kunna få hjälp mot smärtan och kunna få vila ut, men nu är det som det är.

Jag skrevs ut på kvällen och vi åkte hem. Dock fick jag mycket förmaningar om att jag måste åka in när anfallen blir för jobbiga och jag ska inte vara hemma och behöva genomlida detta själv..

Det låter så fint men sanningen är helt annorlunda. Vi kan inte ha mig inlagd, det är jag som håller ihop familjen. B måste jobba de dagar han får och kan inte ta sig till jobbet utan mig, Ronja har ingen stans att ta vägen (nej, det går inte att lämna henne till en granne eller dyl, det vet alla som känner oss och henne, det är ingen liten hund som går att skyffa in i ett hörn). Alltså har jag inget val, jag måste vara hemma.


Dock känns det bra att nu fått en korrekt diagnos, mindre bra att den inte går att "bota", nästa graviditet kommer troligtvis bli likadan.. Lite kan det dock skilja beroende på hur fostret placerar sig i livmodern och hur moderkakan fäster.

 Jag har helt enkelt haft otur, men ändå tur. Jag är glad att jag har 2 väl fungerande njurar där den ena klarar att den andra tillfälligt är nedsatt utan att "flippa ur".


Idag har jag bara vilat. B är inne i stan och fixar med papper och pluggar teori. Imorn ska han jobba så då måste jag köra igen.


"Bara" 5-7 v kvar nu att hålla ut, sedan har vi vår lilla groda hos oss. Det var verkligen en udda känsla att vara inlagd på förlossningen och höra pågående värkarbeten, nyfödda skrik och att få se alla nyblivna föräldrar gå omkring med en "plastbalja på hjul" med deras lilla bebis i. Tänk, snart är det vår tur.