Mailet gav reaktion

Idag runt 12 ringde min BM upp mig. Hon hade då läst igenom mitt mail och ville ge mig en akuttid idag hos en läkare på perinatalen. Jag fick tid redan klockan 14:00 så de var snabba där. Hon pratade även med mig och sa att om jag inte klarar att ringa 112 och guidas runt där vid ett anfall så ska jag ringa 1177 istället, för om jag inte får fram vad jag vill säga pga smärtan så ska de automatiskt skicka en ambulans till mig...jaja vi får väl se, men bra att det finns ett alt till 112 iaf, känns så jobbigt att ringa det numret tycker jag, speciellt eftersom alla akuta grejjer går genom dem, inte bara sjukdomsfall ju. Dock måste jag nog säga att jag "hellre" utstår ett anfall hemma och sedan får vila i lugn och ro än att först utstå ett anfall, sedan åka ambulans och ligga halva natten på akuten (been there, done that)... men blir det värre så måste jag väl göra det med..


Så det var bara att göra sig i ordning och åka iväg till sjukan idag igen. De nya ägarna till Blackie skulle komma idag vid 16 så dem fick B ta hand om, men det hade gått så bra så, och de var såå nöjda med henne (vem skulle inte vara det? =)

På perinatalen fick jag först träffa en BM som tog blodprover, urinprov, kollade blodtryck och bebisens hjärta. Sedan fick jag komma in till läkaren. Han började med att kolla min rygg och lyssnade på symptomen jag haft och har samt min historia om när anfallen började osv. Sedan ville han känna på magen och hur bebisen låg (självklart ligger hon kvar i tvärläge, envisa unge;) Efter det så gjordes ett ultraljud och jag fick se grodan igen. Nu märks det att hon är stor för man såg bara huvudet på bilden, hehe, fick en snygg pose underifrån när hon hade öppen mun och man såg näsborrarna =P
Allt var bra med henne som tur var och hon härjade omkring där inne.

Sedan fick jag sätta mig och vänta, o vänta o vänta... tills provsvaren var klara. Inget onormalt på dem. jahopp, vad nu då? Då satte han sig ner och började berätta hur det låg till och han tog sig verkligen tid att förklara hur systemet fungerar och varför de inte kan göra vissa saker osv.

Det finns INGA fler mediciner att tillgå (förutom morfininjektion som endast ges om jag är inlagd) utan jag får fulldos av citodon (8 tabl/dygn) att ta. De funkar ju hyfsat om jag tar dem i rätt tid - annars kommer de upp igen... han tyckte däremot jag kunde lägga ner panodilen, de hjälper inte mot den höga grad smärta jag har.. nää, som om jag inte märkt det?..

Jag vet ju sedan innan att bebisar räknas som fullgångna efter v 37+0 och överburna efter v 42+0. Ett alternativ är såklart igångsättning. Dock krävs väldigt starka skäl för att få det som förstföderska, det beror på att det är mycket mer osäkert för en förstagångsföderska, det finns inget att jämföra med, kroppen har inte varit med om det förut och man vet inte reaktionen. Ganska ofta slutar det med ett snitt då det tar för lång tid - mamman och barnet orkar inte längre. Sedan är det tydligen så att även om ett barn räknas som fullgånget i v 37+0 så behöver dessa barn ofta ändå hjälp med andningen i början.. (detta enligt läkaren alltså)

Det känns ju inte särskilt lockande... Men, visst, påverkas barnet på något sätt negativt så plockas det ut.

Jag uppmanades att hålla en pågående dialog med min BM och vid mer förändring till det negativa ska jag in igen för en ny bedömning, så han ville inte släppa det helt, bara göra det klart för mig att det inte finns mycket alternativ, de måste balansera mellan vad mamman klarar av och vad som är bäst för bebisen.

Han tyckte dock det var väldigt bra att jag var påläst och införstådd i situationen samt påpekade flera gånger att jag vill barnets bästa (för det vill jag såklart), han tyckte att många andra gravida som kommer in inte förstod innebörden av igångsättning utan bara ville ha det överstökat så de kunde få sitt barn, oavsett riskerna.. (låter ju vansinnigt, även om jag förstår att man är sjukt trött på att vara gravid o ha ont)

Han pratade åter om en njurkateter men jag upplever de smärtorna som hanterbara, det är ju anfallen som är problemet o dem har inte med njuren att göra..

Jag fick i alla fall en tid i v 39 för bedömning då de ska kontrollera barnet, hur pass mogen tappen är och om det är aktuellt med igångsättning eller ej. Jag sa till honom att jag vill ha ett ärligt svar - "om barnet mår bra men jag har väldigt ont, blir jag då igångsatt?" Då sa han, "nej, jag tänker inte ljuga, med största sannolikhet blir du det inte, det är bara om man kan påvisa att barnet mår bättre utanför livmodern som det tas ut, annars inte".

Svaret kändes både bra och dåligt. Bra på det sätt att han var helt ärlig och inte gav mig falska förhoppningar men dåligt då det inte finns något att göra åt det onda - bara att härda ut. För självklart vill jag att grodan ska må bra hela vägen, det är och kommer alltid vara det viktigaste.

Jag kände att besöket ändå gav något - många svar och ett besök att hålla fast vid, även det lilla gör skillnad. Men med smärtan är det bara att härda ut, den tråkiga men sanna verkligheten..