Lite funderingar och tankar samt tillbakablick

Nu när det snart har gått 3 månader sedan förlossningen börjar jag tänka tillbaka på den och vår långa resa dit.
Jag har fått det finaste man kan få - en frisk liten dotter - men det var verkligen ingen dans på rosor.

Jag kan inte låta bli att tänka på att om jag inte fått missfall förra vintern så hade jag nu haft en ettåring här hemma - det känns ibland fortfarande tungt, trots att jag vet att jag då aldrig fått Mimmi.
Det händer att jag inte kan sova på natten eftersom jag ligger och funderar på varför just jag fick missfall, och varför så "sent".. Låter kanske grymt men jag brukar tänka att det hade varit så mycket bättre om fostret dött mycket tidigare, varför hängde det kvar till v 14 om det ändå inte kunde leva vidare? Det hade gjort att vi sluppit så mycket smärta (fysisk och psykisk) och lidande..

Jag önskar inte någon den smärta det är att föda fram (ja, det är faktiskt det man gör när man är så pass långt gången) sin döda blivande bebis. Alla framtidsplaner och förväntningar bara försvinner ner i ett svart hål.. Självklart är det mycket värre för dem som förlorar sin bebis senare i graviditeten eller föder dödfödda barn osv.. Men tror inte riktigt man kan mäta sorg, alla tar det på olika sätt tror jag..
För min del är det inte barnet jag saknar - för det fick jag ju aldrig träffa - utan det är förväntningarna på vad som komma skulle som man saknar.

Nu när jag genomgått en förlossning kan jag konstatera att missfallet (som tog 3 dygn) gjorde lika ont som att föda ett fullgånget barn - bortsett från krystningarna naturligtvis, fostret är ju litet. Detta är dock högst individuellt, vissa har knappt ont alls (men detta gäller ju även förlossningar) medan andra har fruktansvärt ont..

Jag är absolut inte bitter, vi fick vårt efterlängtade barn tillslut, men denna tid finns kvar som en liten mörk plats i själen som kommer fram ibland och spökar..

-------------------------

Tiden mellan missfallet till jag åter blev gravid var en riktigt tung period. Jag mådde riktigt dåligt och var nog eg behov av att få gå och prata hos någon men så blev det inte.. På ett halvår gick jag upp ca 10 kg - jag brydde mig inte om något alls.. Tog uppehåll från skolan för det gick inte att låtsas att allt var som förr..

I aug fick vi en chock - jag var gravid igen - jag som inte haft en enda mens sedan missfallet (fick däremot en stor blödning i juni som de först sa till mig var ett missfall, men det var en cysta som spruckit visade det sig).

Det kändes helt overkligt och läskigt att vara gravid igen, med missfallet ständigt i tankarna, skulle det bli likadant igen? Som tur var fick jag snabbt tid för ett ultraljud då jag inte hade en aning om när jag blev gravid (fanns ju ingen senaste mens att gå på) och där fick vi se en liiten bebis på 2,3 cm (var då i v 10)

Inte ens ultraljudet gjorde att vi vågade tro på bebis, det var fortfarande så tidigt, och det foster jag fick missfall på var större än denna som vi sett på ultraljudet.

Vi gjorde sedan nytt ul i v 13 och nu minsann kunde man se att det var en bebis, det händer massor på dessa 3 veckor, nu mätte det ca 6,5 cm och var större (så jag antar att vårt foster dog någonstans i v 11-12, ett MA med andra ord..)

Jag trodde att jag skulle kunna jobba långt fram i graviditeten, mitt mål var väl att kunna jobba fram till v 32-36. Nu blev det inte alls så..

I v 22 Blev det ambulansfärd till sjukhuset då jag fick plötsliga smärtor i ryggen. Efter massor undersökningar trodde de att jag hade gallsten. Under x antal veckor åkte jag fram o tbx från akuten då jag fick anfall efter anfall, många samtal med ssk, BM och läkare, måånga provtagningar och undersökningar samt otaliga mediciner.

Tillslut kom de fram till att det var njuren som strulade (hydronefros). Inte mycket att göra, kunde få en njurkateter insatt men hade hört om så mycket komplikationer att jag avstod.

Mitt i allt får vi ett ryck och går och gifter oss, barnet skulle minsann inte bli någon oäkting, haha. Jättebra dag tack vare mina fina systrar + respektive, däremot tillbringade jag natten på golvet, vridandes i smärta..
(vi gifte oss den 10/3, exakt en månad innan jag blev igångsatt)

Tillslut orkade inte min kropp längre, jag blev inlagd i v 36. Var inlagd en vecka då jag övervakades och kontroller gjordes.

Kom fram till att jag skulle få hjälp med att få igång förlossningen, kroppen ville inte mer nu. Fick välja mellan kejsarsnitt och igångsättning, valde det senare, ville inte missa upplevelsen att själv föda barn. Visste inte om kroppen skulle orka så de varnade för att det var stor risk att det skulle sluta i ks ändå men jag ville försöka.

Igångsättningen gjordes i v 38+3 (38+4 enl egna uträkningar) men det tog 2,5 dygn innan hon kom, vår fina dotter<3 det blev inget ks, men det hängde i luften då det gick så pass lång tid innan allt kom igång (2dygn) och då mimmis hjärtljud blev väldigt höga på slutet..
Som tur var så var det en lugn dag på fl (endast 4 bebisar föddes) så det kunde vara 3 BM inne hos mig samtidigt + en läkare, så de hjälpte mig med yttre press och lirkande för att få ut barnet fort nog. Från att de tog hål på hinnorna tills att jag var helt öppen gick jättefort, det var krystningarna som tog lång tid och gjorde mig så trött.. Att det blev som det blev var för att Mimmi lagt sig så långt ner och tryckte mot svanskotan och stod sedan stilla där så de fick lirka upp henne - ONT.

Känslan när hon kom ut var fantastisk- all smärta försvann direkt!!

Denna enormt påfrestande resa gjorde att det första jag sa när hon var ute var - ALDRIG MER..
Men, som för de flesta så lägger sig den känslan efter en stund. Självklart vill vi ha fler barn, men min kropp och själ måste få läka innan sådant kommer på tal igen.

Ja, jag är rädd att behöva uppleva en likadan graviditet igen, risken finns alltid, men om jag förstått rätt så är den inte större bara för att jag haft det en gång utan den är lika stor/liten som för alla andra. Däremot är jag inte lika rädd för missfall igen, nu vet jag att jag kan få ett levande friskt och fullgånget barn, och skulle det bli missfall igen så har man iaf ett barn som man kan fokusera på! Dessutom är jag väldigt nyfiken på hur det är när en förlossning startar spontant, och känslan av att inte veta när bebisen kommer :)

Det blev mycket tankar såhär på kvällskvisten.. Men för mig är detta ett bra sätt att bearbeta allt - genom att skriva ner det, att andra läser gör mig inget, jag skäms inte det minsta, det var inte mitt fel, varken missfallet eller den svåra graviditeten..!

Nu ska jag njuta av det vackra som jag och min man åstadkommit, med Guds hjälp såklart =)

// peace out