När lillan kom till jorden..

Jaha, då var det min tur, min tur att skriva den där berättelsen om när vår groda föddes.

Som de flesta vet vid det här laget drabbades jag av hydronefros under graviditeten vilket orsakade helt vansinniga smärtor i rygg och kring njurområdet. Hydronefrosen startade i v 22 och det var den växande magen som orsakade smärtorna då barnet tryckte mot njuren och klämde åt så vätska samlades i njurbäckenet som då vidgades = ajaj.

Det krävdes många läkarsamtal och undersökningar samt inläggning på förlossningen en vecka innan jag tillslut fick 3 alternativ av min läkare. 1 = Bit ihop, gå till v 40+0 och kom sedan tillbaka för nytt samtal, 2 = Induktion, v 38+3. Riskfyllt då du är förstagångsföderska och kan bli väldigt utdraget. 3 = Kejsarsnitt, v 39+0.

Jag valde alternativ 2, då jag kände att jag verkligen ville gå genom en vaginal förlossning (både för att det är bäst för barnet men också för att jag inte ville ”missa” den upplevelsen.

Så,

onsdagen 11/4 kom vi till förlossningen. Dr kollade min livmodertapp som visade sig vara helt omogen och bakåtriktad, alltså fick vi börja från 0, kroppen visade inga tendenser till att förlossningen skulle starta snart.

Vi var rädda att de skulle säga nej till igångsättning då det är svårt nr man är så pass omogen och att förlossningen ganska ofta slutar med akut kejsarsnitt eller sugklocka då det blir så långdraget. Jag förstod riskerna men ville gå vidare. Läkaren kom och gick genom allt ännu en gång, hon sa ” - antingen är du med eller inte, detta kommer göra riktigt ont så var beredd, är bebisen inte ute innan lördag så blir det kejsarsnitt så var beredd på det med”.

För att mjuka upp tappen lade de in en propess (en tablett med ett snöre som läggs under tappen och frisätter hormoner) Denna skulle sitta inne i 24h. Anledningen till att de satte in en propess istället för att lägga gel (som de oftast annars gör) var för att jag just var förstagångsföderska och gelen kan ge pinvärkar (dvs värkar som inte leder någonvart, de gör bara ont) Jag och B fick ett rum och sov sedan där över natten. Under kvällen fick jag en del värkar som gjorde ont och först hjälpte det att använda tens-apparat men sedan till kvällen fick jag en morfininjektion samt en sömntablett.

Torsdagen 12/4,

Hade haft en del värkar under natten, sovit oroligt. På förmiddagen började slemproppen att gå. Vid 15:00 kom läkaren och konstaterade att propessen gjort viss nytta, tappen var mjuk men fortfarande bakåtriktad och 1,5 cm lång, jag var då öppen 2 cm.

De kunde ta hål på hinnorna men risken var att det inte blev ett bra resultat så istället beslutade de att sätta in en BARD-kateter. Det är som en ballong som leds in i tappen och upp i livmodern och sedan fylls med koksalt för att på så sätt skapa ett tryck som manuellt ska öppna tappen, den faller sedan ut när man är öppen 3-4cm.

Det gjorde fruktansvärt ont att sätta in den, läkaren sa att det berodde på att han fick dra mycket i tappen för att få fram den, jag andades genom det hela men erkänner att tårarna rann rejält under tiden..men jag bet ihop.

En trött Frida

Försöker dokumentera vad som händer

Nu skulle de dra i katetern 1gång/h för att tappen skulle töjas ut. Efter jag haft katetern i ca 1 h började jag blöda, de sa dock att det mest berodde på att läkaren hade bråkat så mycket vid insättningen. Det sista av slemproppen gick under kvällen. Jag fick en del värkar som gjorde ont och fick även då citodon och morfininjektion mot smärtan.

Tyvärr ramlade aldrig katetern ut av sig själv så vid 23:00 fick de ta ut den igen, jag fick mer morfin och sömntablett till natten.

Väldigt snyggt;)

Fredag 13/4

Mådde sådär på morgonen, sovit bra under natten men hade ingen matlust. Vid lunch kom läkaren och kollade tappen. Jag var öppen 3 cm men hade fortfarande en bit på tappen kvar. Hon beslutade ändå att ta hål på hinnorna (12:00) och klart fostervatten kom ut.

Efter detta satte det igång med besked! Värkarna slog till med full kraft. Jag gick och duschade för att få smärtlindring, Tens-apparaten hjälpte inte längre. Jag blev kopplad till CTG men hade svårt att vara still då värkarna kom utan uppehåll (värkstormar). Blev erbjuden EDA och tackade ja. Under tiden vi väntade på läkaren satte BM en PVK i handryggen och kopplade på ett vätskedropp. Det var inte roligt att vänta på läkaren men hon kom ändå rätt snabbt.

Jag fick lov att sitta upp när hon satte slangen i ryggen, kände bara ett litet tryck nedåt när hon sprutade in vätskan, annars ingenting, jag hade fullt sjå med att klara värkarna. Sedan var jag tvungen att ligga ner för att EDA:n skulle ”sprida sig”.

Här skedde BM-byte. Nya BM kollade tappen och den var nästan helt utplånad, fortfarande öppen 3 cm. Hon såg dock på mig att jag behövde mer smärtlindring då hon knappt fick kontakt med mig. EDA:n hade alltså inte hjälpt. De bestämmer att jag skulle till förlossningsrummet så jag kunde få lustgas. TACK OCH LOV tänkte jag =) Klarade mig in dit mha gåbord och 2 bm som höll i mig. De kopplade även på ett värkstimulerande dropp. Klockan var då 14:30.

I förlossningsrummet, lustgasen var underbar =)

Lustgasen gorde mig först snurrig och jag kräktes tydligen (inget jag minns;) sedan när jag fattade så hjälpte den, B fick såklart prova och han gillade gasen skarpt;). De satte en skalpelektrod på barnets huvud, jag blev nöjd över att slippa ctg-n på magen.

15:15 hade jag VAS 9, fick därför en bolus-dos av EDA:n, en halvtimme senare är VAS 6, så det hjälpte mycket.

16:00 Läkaren kallades in för barnet hade takykardi (hög hjärtfrekvens) De kopplade bort droppet. (har alltså dropp mellan 14:30-16:00)

16:20 Är jag öppen 6 cm. Får ändra ställning till att stå på huk i sängen, då händer det grejjer. På mindre än en timme öppnar jag mig från 6 cm till fullt utvidgad.

17:30 Får krystkänslor och får ändra tillbaka till gyn-ställning. Barnet hade fortfarande takykardi men läkaren ville inte ingripa då förlossningen gick så pass fort framåt.

Jag fick prova att krysta med hjälp av draglakan (en BM håller emot), vid 18:00 får en BM hjälpa mig då jag inte kände när en krystvärk kom och slutade, hon hängde på magen för att barnet inte skulle backa tillbaka och för att säga åt mig när en krystvärk kom. Jag var irriterad över att de stängt av lustgasen, de gav mig masken men jag var inte dum utan fattade att det bara var syrgas på och sa det högt, hehe. B servade med dricka och baddade min panna.

Helt ny

 Jag krystade nästan i en timme, 18:38 föddes hon äntligen, 2 BM hjälptes åt då hon låg väldigt långt ner så de fick lirka lite med hennes huvud, och så bm som hängde på magen då;) Apgar 9-10-10. 3665g tung och 52 cm lång.

Vilken känsla när hon kom ut, all smärta försvann på en gång. Denna varma kletiga filur som låg på bröstet, vår tjej. B fick klippa navelsträngen och efter 6 minuter kom moderkakan, det kändes inte alls när den kom ut och den var hel och fin, 740g.

Lycklig

Underbara unge=)

Jag fick sys med 4 stygn, 3 inre och 1 i mellangården. Sedan sydde hon lite i yttre huden också. Detta gjorde inte alls ont, bara bedövningssprayen som sved lite. Det som däremot gjorde ont var att vår lilla tjej tryckt till min svanskota på vägen ut, det var inte skönt alls. Jag förlorade totalt 350 ml blod, känns som att det är väldigt lite? Skönt iaf =) Sedan fick jag duscha medan B fick ta på första blöjan =).

Vid 22:30 fick vi flyttas till BB. Här blev vi sedan kvar till måndag, åkte hem och tillbaka på tisdagen för kontroll, då var hon så pass gul att vi fick sola henne i 24 h och kämpa med att få upp hennes vikt. På torsdagen blev vi äntligen utskrivna från BB och fick komma hem =)

Första kläderna

BM Helene

Den goda brickan efter

BM som tog över berättade efteråt att hon inte var beredd på att det skulle gå så fort från det att hon tog över, hon hade inte gissat på att bebisen skulle vara ute före midnatt så visst var det intensivt.

Jag är nöjd med förlossningen och anser att vi valde rätt, visst hade jag velat profylax-andas mer och det hade inte behövt gå såå fort men på ett sätt var värkstormarna bra, de ledde ju förlossningen framåt, och ja, jag behövde lite hjälp med krystningarna då jag krystade i en timme (och mimmi låg så långt ner) men när läkaren kom in för tredje gången och jag hörde något om sugklocka då tog jag i med mina sista krafter, och ut kom hon, så känner mig ändå stolt.

Är också stolt över att jag höll vår ”deal” under förlossningen, inga fula ord sades och jag sa aldrig ”jag ger upp, jag vill gå hem, jag vill ha snitt” osv. Däremot sa jag ett par ggr ”- hjälp mig när jag ska krysta så hon kommer ut någon gång”, hehe, vad skulle de göra? Krysta åt mig? Fick frågan om jag ville känna hennes huvud när hon var halvvägs ute men det viftade jag bort med att säga ”- Nej, det tar bara längre tid då” haha..

Nu blev det en lång berättelse ändå, trots att jag utelämnat massor, jaja, hoppas någon orkar läsa ;)