Tidningen

Idag är vi med i tidningen (vimmerbytidningen). Har dragit ut på det länge nog men när vi var i Borås lyckades O ta några bilder på oss. Det är alltså under bilder för nyfödda vi är med, inget annat;)

Det var inte lätt, men vi passade på är Mimmi sov, hehe, inte det roligaste kanske men vad gör man?

Denna bild skickades in. Tycker den vart helt ok, lite synd att solljuset hamnade så mitt i Mimmis ansikte men lite av henne ser man ju iaf;)

Ronja ser lite rolig ut men hon tittar framåt och det får man väl vara nöjd med =)

Det var den där helgen när det var så grymt varmt som vi tog bilderna, så vi frös inte direkt när vi satt där;)






Lite fler bilder som togs men som inte valdes...:

 Vi ser inte alls glada ut..

Kolla lillans pose;) av ngn anledning har hon alltid höger arm uppe vid huvudet när hon ska sova, först trodde vi hon hade ont i örat, men nä, det är bara hennes grej =p

 Too much sun

...

Ronja tittar bort..

 Ronja är uttråkad..

Katastrof =P

 Äh, skit i hunden tycker jag.. (kolla stackars mimmi, sitter som en säck, haha ser inte klok ut)

Njae va..










Så kan det se ut när man ska ta familjebilder.. men det bjuder vi på =D

Stort tack till O som tog bilderna =)

Going insane..

Idag har INGET varit bra, hon har skrikit sedan hon vaknade i morse, dessutom åt hon 1gång/timme i natt, så jag hann knappt somna innan det var dags igen..(det var mat hon ville ha, inget annat, hon åt och somnade sedan om). Det är inte kul att se sitt barn sova gott och sedan vakna med ett skrik istället för ett leende.. det blir bara värre för varje dag som går. Sätter allt hopp till medicinen, annars kommer jag nog be om att få bli inlagd (läkaren föreslog det med..) så jag får avlastning.

Jag har tyckt det varit jobbigt länge nu men först idag har jag fått känslan av att jag inte vill vara med längre, ingenting är roligt och jag har hållit upp en fasad utåt sätt länge nog. Tror inte jag har förlossningsdep, har pratat på bvc och så, jag är bara utmattad helt enkelt.

   Jag vet att folk menar väl när de säger att det går över, håll ut osv.. men det hjälper inte ett skit att höra det, vi har redan haft konstant skrik i 6 veckor!!! De flesta har INGEN ANING.. de som haft kolikbarn säger inte så, för de vet att 1 dag kan kännas som en evighet när de skriker som värst, då är inte 3-4 månader speciellt kort tid längre och det är ingen tröst att höra "det går över snart"..

När man sovit mindre på en vecka än vad jag normalt sover på 2 dagar så fungerar inte kroppen längre. Vissa nätter när B tagit lillan en stund så får han nästan väcka mig med våld när hon behöver äta, jag får helt enkelt inte upp ögonen, kroppen vägrar.. År verkligen livrädd för att köra bilen på nätterna när jag hämtar B, men har ju inget val, är rädd att jag en natt kommer somna framför ratten..

Jag avskyr att bloggen blivit full av gnäll.. men det är faktiskt så mitt liv är just nu. Min kropp fick aldrig möjlighet att återhämta sig efter den tuffa graviditeten, först var det ju problem på bb med amning, gulsot och viktnedgång, sedan pumpa varannan timme i flera dagar innan amningen kom igång. Efter det var det väl lugnt 2 dagar innan koliken drog igång.. inte konstigt att jag känner mig sliten..

Jag ångrar absolut inte mitt barn, aldrig, hon är det bästa som hänt oss, men just nu går jag på knäna och har svårt att känna glädje alls. Samtidigt hatar jag att jag känner så. Vi har fått ett vackert friskt barn och fick en bra förlossning, jag har läkt bra och sluppit rupturer och framfall osv, vad mer kan man önska sig?

B hjälper verkligen till så mkt han kan, klagar aldrig om jag vill att han ska ta henne, har aldrig knotat om hon behöver bytas på eller badas osv. Han är verkligen underbar<3  MEN, han är ju hemma så lite.. och han måste ju oxå få sova om han ska orka jobba...

Jag har ett par vänner som sagt att de kan komma och ta henne en timme eller så. Det är jättesnällt av er att säga så men jag skulle inte kunna slappna av ändå, kolikskrik är inte likt vanligt spädbarnsgråt för fem öre, det är "ren panik nu dör jag"- skrik. Det går knappt att hålla henne när det är som värst och att tro att man ska kunna köra henne i vagn kan man glömma. Har man inte barn innan eller haft erfarenhet av kolikbarn lär man bli skrämd att skaffa barn öht.. det hade jag blivit iaf.. (mina vänner får jättegärna komma och träffa oss ändå, men inget krav på att ta hand om henne, utan för att umgås :)

Det finns några få stunder på dagen som vi får kontakt och hon lyser upp som en sol, hon är verkligen med och ler och gurglar för fullt, det kanske bara är 10 min totalt på en dag, sedan tar det onda över. Usch vad jag vill ta bort det onda från henne..... som sagt, låt medicinen fungera nu!!!

Älskade dotter<3

Besök hos doktorn

Idag har vi varit på två olika läkarbesök med Mimmi. Det första var i Åby på BVC, det var en vanlig 2 mån kontroll. Allt såg fint ut och hon fortsätter sin viktuppgång. Hon vägde 5415g idag och var 57,5 cm lång.
De tyckte hon var väldigt fin i hyn, inte ett enda märke någonstans och inte torr heller:)
Hon var faktiskt på bra humör, till då läkaren skulle testa hennes reflexer (då de släpper taget om bebisen och sedan fångar upp den igen) då blev hon jätteledsen. Men det lugnade snabbt ner sig och vi åkte hem för att äta och amma innan det var dags att åka igen, denna gång till Nkpg.

B kunde inte följa med nu för han skulle ju till jobbet. Jag åkte lite tidigare för att hinna amma henne igen i bilen innan vi gick in på barnavdelningen.

Först skulle jag fylla i papper i väntrummet (inte det lättaste när man har en gnällig bebis på axeln. En mamma satt där med sin tonårsdotter och kunde inte sluta titta på Mimmi. Hon sa att hon var såå söt att hon inte kunde låta bli att titta och sa till sin dotter att det var så mysigt när hon var så liten (sugen på barnbarn gissar jag;)

Vi fick komma in ganska snabbt trots mycket folk och det var som att trycka på en knapp, Mimmi började gallskrika.
Läkaren var supertrevlig och gjorde först rutinkoll (märktes att han var barnläkare, han höll henne bestämt men ändå så mjukt) hon kom av sig ett par min medan han kollade henne, sedan visade han ett par olika grepp man kan hålla barnet i när det skriker som värst.

Vi gick genom alternativ och jag har ju redan testat det mesta. Jag fick beröm för att jag var så påläst och att jag började med mjölkfritt så tidigt, nu har jag hållit på i 5v och hade mjölken varit problemet hade hon varit bättre nu, eftersom hon inte är det så ska jag börja med mjölk igen. Positivt att vi kunde utesluta det ( uppskattningsvis är 1/5 av alla kolikbarn överkänsliga mot mjölk) det sparar mkt tid med att jag redan provat. Han sa att kolik är väldigt genetiskt, jag hade inte kolik som barn men min syster hade det. Dessutom sa B mamma att han skrek mkt som spädbarn..

Nåja, läkaren hade själv haft 2 kolikbarn så han visste precis vad vi går genom, han sa att det sista vi kan prova är dicykloverinklorid, så då får vi göra det. Så länge vi är försiktiga och observanta på ev biverkningar så tyckte han det var det bästa i vårt fall.

Som tur var hade han licens på det redan så han kunde skriva recept direkt. Dock fick han bläddra i flera böcker för att få fram rek dos. Han hade inte skrivit ut medicinen på många år då det är väldigt få som bedöms ha så jobbig kolik att det krävs..

Nu har jag beställt det på Apoteket och de sa att de skulle ha medicinen hemma nästa vecka, så bara att vänta lite till..

Detta är det absolut sista man provar, funkar inte detta så finns inget mer att göra, då är det bara att härda ut.. Vi håller tummarna att det ska hjälpa så vi får en glad bebis igen.

Jag ser fram emot att få äta en mer varierad kost igen, men ska ta det lite lugnt och inte chocka kroppen direkt.

Röd dag?

Har insett att vi verkligen lever i en babybubbla nu. I morse åkte jag till maxi medan b var hemma med Mimmi. det var såå skönt att få vara iväg en timme utan bebis, känner mig nästan hemsk som tänker så men jag vet ju att hon hade det bättre hemma hos B än med mig i affären. Bra att få vila armarna och öronen lite med.

Jag kom hem lagom tills B skulle göra sig iordning för att åka till jobbet. Jag ammade Mimmi och B gick ut till bussen. Kvart över ett smsar han o frågar varför bussen inte kommer.
Jag kollade hemsidan och insåg då att det ju var röd dag idag - ingen buss går.. Jaha, det var bara att snabbt avsluta amningen och packa in lillan i bilen och åka för att hinna med tåget till Linköping.. Vi hann precis dit så han kom med tåget. Sedan var det bara att åka hem igen.

Jag har ingen koll på vad det är för dag för de ser likadana ut, ännu mindre när det är helgdagar, innan kunde jag veta genom att kolla tv-tablån men nu har jag aldrig tid att titta på tv heller. Eftersom B jobbar även röda dagar blir det ingen struktur på det hela..

Nåja, imorn vet jag att det är torsdag iaf (vanlig dag) och ska hålla ordning på 11:15 samt 15:15, det ska vi klara av;)

Älskade Mimmi

När allt känns jobbigt och man bara vill ge upp så räcker det med ett leende från Mimmi och så orkar man ett tag till.

Älskar min lilla goding så otroligt mycket och det skär i hjärtat av att se henne ha så ont. Ibland glömmer hon smärtorna för en stund och visar sitt rätta jag, vår vackra dotter<3

Firat syster i v-by

I fredags åkte jag och Mimmi till v-by, Brandon skulle jobba så honom lämnade vi av på vägen i lkpg.

Resan dit gick bra, Mimmi sov hela vägen, när vi var framme vaknade hon och var vrålhungrig (hon hade då sovit i nästan 4h). På kvällen kom syster S & C, Mimmi var som vanligt ledsen men jag lyckades lägga mig med henne och hon somnade vid 20:00. Vid 22:00 vaknade jag till och då var mamma hemma med (hon jobbade kväll)

På lördagen var C och lillebror uppe tidigt, de åkte o handlade till frukosten, sedan bakade de scones innan vi gick in till S och sjöng för henne.

På fm tänkte vi gå på stan tillsammans men Mimmi var inte med på noterna alls, inne på Lindex började hon vrålskrika och på bara ett par min hade 4 personer kommenterat det.. JAG VET att hon skriker, men jag måste ju få betala innan jag går (det var inte någon kö).

På em när mamma kommit från jobbet åt vi tacobuffé (så även jag kunde äta) och till efterrätt var det massa frukt och glass. De hade fixat havreglass till mig och den var helt ok:)

På kvällen åkte C och lillebror till lkpg för att hämta B, så skönt när han kom och kunde hjälpa mig med Mimmi för den natten var inte rolig, hon var ledsen och åt inte som hon brukar så jag fick stockning på ena bröstet (kommer direkt..) då hon var så ledsen hann jag inte pumpa ur på em då när jag vaknade 3 på natten var det stenhårt och helt rött och ömt. Fick loss det som tur var så jag blev aldrig sjuk.

Söndagen tog vi det lugnt, jag lämnade Mimmi hemma hos B så jag, mamma o S kunde gå och handla mat.

Vi åkte hem vid 16:30 och resan hem gick med bra:)


Folk säger att de fattar när man säger att barnet har kolik, de gör de INTE.. Det finns noll förståelse för oss som har kolikbarn. De tycker man är en dålig mamma som har ett skrikbarn, man är jobbig, bör helst ursäkta sig och fly fältet vid minsta gnyende från barnet.

Jag blir så stressad av detta, kan inte göra något alls, nu skriker hon alla tider på dygnet så det går inte att vänta in henne heller. Spelar ingen roll att jag åker när hon är nymatad och nybytt (gör jag alltid).

Jag känner mig som en fånge här hemma, jag kan verkligen inte göra något alls,hon måste bäras på hela tiden och ibland går inte det heller..

På torsdag har vi först läkarbesök i Åby (2 mån kontroll) och sedan på em har vi läkarbesök på Barnkliniken i Nkpg. Så det blir mkt för Mimmi då, men båda besöken känns viktiga (sp det senare) så vill inte avboka ngt, det är så svårt att få tider.

Efterkontroll och Idiot till BM

Idag har vi varit på efterkontroll.. det var inget kul alls =( Mimmi panikskrek genom hela besöket och jag hörde inte mycket av vad BM sa (hon hörde nog inte mig heller).

Kollade vikt och BT vilket var normalt. Pratade så gott det gick om p-medel och ev ny graviditet.. Jag har valt att avstå hormonpreparat för jag blev väldigt påverkad av dem tidigare.. Hon frågade lite om hur vi skulle ställa oss till om jag blev gravid nu (no way!!!!) och hur jag förhåller mig till abort osv. Känns väldigt avlägset kan jag säga men de måste ju fråga..

Sedan skulle vi göra en gynkontroll. Då fick en annan BM ta hand om mimmi för det gick inte att hålla henne medan jag låg i gynstolen då hon krampade så mycket.
     Mitt i undersökningen kom den BM som skulle ta hand om mimmi in och slänger upp henne på min mage och säger att barnet behöver närhet.. Då blev min BM förbannad och sa att barnet har ju kolik ta ut henne här ifrån så vi kan göra färdigt.. Ni kan ju gissa hur stressad jag blev av detta =( Det var ju för att hon skrek som de skulle ta hand om henne, j*vla pucko... (Det var ju inte pga närhet hon skrek utan för att hon har ont) När undersökningen var klar kom jag ut och då stod det 5 personal i en klunga och turades om att bära på mimmi, vad är det för människor? Har de inget bättre för sig? Tror de verkligen hon mår bättre av att gå från famn till famn? Jag var borta i 5 minuter.. Jag var inte glad kan jag ju säga, någon sa lite tyst att hon kanske var hungrig, då sa jag högt med arg ton att det är hon verkligen inte, sedan gick vi därifrån!!!

Min BM förstod iaf hur det låg till, hon har själv haft 2 kolikbarn och vet att det inte går att trösta när det är som värst, hon var mer orolig för mig, hur jag ska orka osv. Hon är värd en guldstjärna så bra som hon hjälpt mig under graviditeten. Hon fick ett tackkort på mimmi iaf att ha som minne =)


Allt hade läkt ihop fint iaf och jag kan knipa;) Mindre roligt var att hon hittade något på min livmodertapp som inte såg så bra ut. Jag fick göra ett cellprov så nu är det bara att hoppas på att det inte är något farligt, känns jättejobbigt men vet att förändringar är relativt vanliga. Bara att hoppas på det bästa, lite mycket just nu bara känner jag :/

babycafe

Idag har jag och mimmi varit på babycafé. Det gick  ok, hon sov mest så det var skönt. Kvinnan som håller i det tog mimmi en stund så jag fick vila armarna och dricka en kopp kaffe och prata lite med andra mammor. När mimmi vaknade till gick det dock inte längre utan vi åkte hem, inget kul när hon gallskriker medan alla andras ungar var glada o nöjda... även om man förklarar att hon har kolik så är det svårt att förstå vidden av det om man inte haft ett kolikbarn själv. Jag kan inte lägga ifrån mig mimmi en sekund, även om jag bär omkring på henne så blir hon inte alltid tröstad, att åka vagn är bara att glömma osv.. Men vi kommer absolut gå igen, troligtvis nästa vecka. 

Har nu fått en tid till barnkliniken, dock inte förens torsdag nästa vecka så det är bara att hålla ut...

Imorn ska vi till v-by för på lördag fyller syster S år och hon har valt att fira där då det är svårt för oss alla att komma till henne, dels är det långt och dels bor de för litet. Ska bli trevligt, mimmi har ju inte varit i v-by ngn gång ännu. Imorn  blir hon 7v.

Träffat mitt syskonbarn och kolik

I fredags åkte vi till Borås för att träffa syster J och hennes man O samt deras lilla prinsessa S. Det var grymt varmt att åka dit (för er som inte vet så har vi en liten Skoda felicia och den har inte någon ac..) Mimmi sov så gott i bilen, vi stannade en gång då hon fick mat, sedan sov hon vidare.

Framme i Borås blev hon dock lite kinkigare och första natten sov vi knappt något alls, det var bara att gå omkring och försöka trösta..

På lördagen åkte vi till en liten sjö, killarna fiskade och sedan grillade vi lite (O fick en fisk som vi grillade och åt med:). Det tog dock ett bra tag att komma iväg, inte lätt att få allt att flyta på när det är 2 spädbarn (2v resp 6v) som ska äta, sova och bytas på (speciellt inte när den ena har kolik). Tillslut kom vi iaf iväg och inte för att mimmi sov så mycket men jag hade henne i sjalen och det funkade okej ändå. Lilla S sov så skönt och var bara vaken för att få lite mat :)

Vilka kontraster det är mellan dom, när man har 2 spädisar på samma ställe märks det verkligen hur tydligt det är att Mimmi har kolik. S är nöjd för det mesta, knorrar lite när hon behöver bajsa och skriker lite om maten tar för lång tid, annars sover hon så nöjt. Tänk om mimmi kunde få ha det så..

På kvällen kom syster S och hennes sambo C och vi hade det trevligt, killarna åkte iväg och fiskade igen. Jag och systrarna såg på eurovision och mimmi sov faktiskt sig genom hela programmet =) Vi gick sedan och lade oss och då var hon ledsen ett par timmar men sedan åt hon och kom till ro så vi fick sova hyfsat bra.

Söndagen, mors dag, bestämde vi oss för att åka ner en sväng på knalleland. Idag var mimmi inte så glad så B fick bära henne i stort sätt hela tiden, och jag körde en tom vagn..

När vi skulle hem var hon inte alls glad utan skrek för full hals, vi kände att vi behövde åka och trodde hon skulle lugna sig av att åka bil men icke, hon skrek heela vägen hem (3,5h) utan minsta uppehåll.. vi stannade i jkpg för att försöka trösta och lugna och ge mat men det gick inte alls.. så det var bara att köra på. Har aldrig varit så stressad i hela mitt liv förut, hon skrek värre än någonsin och man kunde verkligen se paniken i hennes ögon, hon hade riktigt riktigt ont =(

Det är ett under att jag inte körde av vägen, var nära ett par ggr.. Det är fruktansvärt att se henne såhär och vara helt hjälplös. Hem var vi ju tvungna att komma och när det inte hjälpte att trösta på något sätt så finns det inget mer att göra.. När vi kom hem var hon så hes och utmattad att hon faktiskt åt och somnade, tätt tätt intill mig.



SÅ, det första jag gjorde i morse var att ringa barnkliniken. fick en telefontid vid 9.50. När de ringde sa de dock att ingen remiss var skriven utan vi behövde ringa Vc igen och säga till läkaren att skicka remissen.. Så fick ringa vc, där skulle ssk prata med läkaren och återkomma...... suck..

Sedan skulle jag hinna betala räkningar men upptäckte då att jag inte fått in min fp.. så fick ringa dem först och jaha, min handläggare hade råkat ta bort min ansökan.. blir så trött på allt strul.. nu ska jag iaf få pengarna men de kommer inte fören på onsdag så får väl betala det viktigaste så länge.

Sedan var det bråttom för jag skulle vara med mimmi på BVC vid 10.30, vi hann precis..

Hon växer iaf lilla damen, och det är rejält! 5080g idag och 57 cm lång, hf 38,8 cm. Pratade lite mer om Mimmis kolik och när hon frågade om det var väldigt jobbigt kunde jag inte håla mig längre utan började gråta.. det är SKITJOBBIGT.. speciellt eftersom jag inte har någon som kan hjälpa mig.. Hon tyckte iaf det var bra att jag kontaktat barnkliniken och hon tyckte även att om det blir för jobbigt så bör jag ringa dit och få vara inlagd med mimmi några dagar för att få avlastning..

      Sedan tyckte hon absolut att jag skulle besöka öppna förskolan, trots att mimmi skrek, där kan jag få träffa andra mammor och även få lite avlastning (någon annan som håller henne en stund). Jag ska absolut pröva, de har babycafé på tisdagar och torsdagar så någon av de dagarna ska jag gå.


Kom hem och hann inte mer än sätta mig ner innan Vc ringde, nu är remiss skickad och jag skulle ringa barnkliniken igen. Nu väntar jag på att de ska ringa upp mig så får vi se vad som händer..

Lilla S ligger och myser i sin mammas famn

S låg och sov så skönt i vagnen när vi var på picknick 

 Det var inte lätt att ta kort på kusinerna, S vände sig hela tiden och mimmi blir ju ledsen av att ligga ner (om hon inte sover) men ett par bilder lyckades någon ta iaf.

S vägde mer än Mimmi när hon föddes så det syns verkligen att det händer mycket på 4 veckor. Nu väger mimmi nästan 1,5kg mer vilket syns;)

Ledsen mimmi som fick bli  buren av B när vi var på knalleland..

VC

Nu är vi hemma från Vc med Mimmi. Det har varit en orolig natt så nu tyckte vi det var dags att få henne undersökt av en läkare så det inte var något annat än koliken som gjorde henne ledsen.

Läkaren som undersökte henne sa att öronen var fina (ej öroninflammation) och inga tecken på reflux (ej sluten övre magmun). Hon har ingen feber eller så heller så det är koliken som blivit ännu värre.. 6 veckor brukar tydligen vara den absolut värsta tiden om de har kolik och Mimmi blir ju 6 veckor imorn..

Då jag redan prövat det mesta som går att prova så finns det inte så mycket kvar att göra (ska dock fortsätta med mjölkfritt ett tag till även om läkaren sa att en förbättring borde synts vid det här laget om hon är känslig mot komjölk..)

Han föreslog att jag ska ge en supp panodil till henne på kvällen när vi anser att hon behöver komma ner i varv och sova (runt 22-23), vi får ge henne 2 ggr/dygn så kan även ge på fm om det är väldigt jobbigt.. Detta ska jag pröva nu över helgen. På måndag ska jag till BVC och då får vi utvärdera hur det gått.

Är det fortfarande inte bättre så finns det en sak kvar att pröva.. Det är ett läkemedel som heter Dicykloverinklorid. Det används dock bara vid väldigt svåra fall av kolik och det beror på att det kan ge allvarliga biverkningar såsom apné, dyspné, cyanos, muskelkramper, kräkningar och även något fall av plötslig spädbarnsdöd har rapporterats. Förr gavs det i större utsträckning till barn med kolik men idag är det väldigt restriktivt. En läkare som vill skriva ut läkemedlet måste ansöka om licens först och sedan måste apoteket ansöka om tillstånd för att få sälja läkemedlet..

Första reaktionen var nej, detta vill vi inte prova.. Men sedan har jag läst lite mer om det och ja, biverkningarna är väldigt allvarliga men de har uppkommit när barnet fått medicinen mycket tidigt (under 6v ålder) och i mycket högre dos än vad man ger idag, dessutom är det ganska få fall som rapporterats, det är pga att biverkningarna är så pass allvarliga när de väl uppkommer som det är så stor restriktion kring läkemedlet.

Vi ger alvedonen en chans och hoppas det hjälper men annars kommer jag ringa till barnkliniken och uppge läkarens namn (han sa att vi skulle göra så) och be om att få medicinen utskriven.. Har för mig att det kan ta en vecka från att man fått godkänt att de läkemedlet till att man faktiskt har det i handen. Därför tycker jag att man kan be om det, det är ju ändå vi som i slutändan bestämmer om hon ska få det i sig eller inte...


Jag fasar verkligen över nästa vecka då jag är själv med Mimmi igen, jag som tyckte det var jobbigt redan innan hon började skrika såhär, nu skulle jag tycka det var jättelugnt i jämförelse.. Det värsta är ju att B är borta precis den tiden som Mimmi skriker som mest, han tar bussen vid 13:00 och jag hämtar honom vid midnatt (eller 01:00) på resecentrum.. Hur ska jag orka köra bil mitt i natten själv när jag knappt orkar vara vaken nu (då är vi ändå 2 hemma)?..

Aja, nu i helgen ska vi ha det trevligt, skönt att hon inte var sjuk med en infektion eller hade feber för då hade vi ju såklart fått vara hemma, längtar efter att få träffa mitt syskonbarn =)