Idag tog jag iaf med Mimmi på en längre promenad på de plogade vägarna i skogen, vi var borta drygt en timme så det var skönt att röra på sig och komma ifrån Lgh ett tag.
Annars händer det verkligen ingenting. Skulle åkt till Vadstena och träffat Cillan m familj igår men precis lagom tills vi blivit friska går de och blir sjuka - typiskt. Stannade även hemma från öppna förskolan då Mimmi inte var helt 100 pigg och då finns ju ingen anledning att dra henne dit.
Imorn är iaf B ledig och då är det som vanligt babysim, sedan ska vi hälsa på Martin&Madde. På måndag ska vi träffa maria&pelle är det tänkt. Ska även klämma in ett pepparkaksbak någon av de dagarna.
Det känns verkligen som att jag bara väntar på att B ska vara ledig, när han jobbar så händer inget alls, vilket är så fruktansvärt trist!!! Önskar så att det fanns någon annan mammaledig som man kunde umgås med på dagarna här i närheten.
På öf i Ryd har jag inte varit jättemycket. Tyvärr har de flesta som får där redan 2-3 barn eller så pratar de knappt svenska eller så umgås de bara med de "sina" vilket jag tycker är så tråkigt, jag skulle jättegärna umgås med en mamma från tex Iran och lära mig mera om deras sätt på familj/barn/uppfostran mm, tyvärr är det svårt att komma in i en sådan grupp när de är 2-3 st från "deras" land har jag märkt:(
På öf i kärna är de jättetrevliga o så, där känner jag ju Anna med och det är kul, däremot är typ alla mammor 30-35+ och har hela paketet (hus, man, 2-3 barn, stor bil mm) och jag har verkligen inte mycket gemensamt med dem, känns så krystat att prata ibland:/
Mycket bottnar naturligtvis i att jag själv inte är någon översocial person, avskyr att vara i centrum och stammar när det är fler än 5-6 st som lyssnar på mig samtidigt.. Det sätter många käppar i hjulet för mig. Önskar att jag hade min mans förmåga att bli vän med allt och alla..
Jag har aldrig varit intresserad av att ha många vänner, några få nära vänner har dugt gott åt mig, men när dessa vänner inte är så "nära" längre då? har berott på mkt, man växer ifrån varandra, delar inte samma värderingar längre, flyttar ifrån varandra, är på olika stadier i livet mm. I dessa lägen önskar jag att jag hade fler vänner..
Blä, känns som jag börjar bli knäpp av att gå hemma och inte kunna prata med andra vuxna. Märker att ALLT cirkulerar kring Mirjam och jag har glömt bort mig själv.. Vem är jag? Vad vill jag?
Nä, nu ska jag sluta, inte bra att tänka för mycket, det snurrar bara uppe i knoppen då.
Så läskigt att läsa ditt inlägg idag då jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har turen att ha Christian hemma nu, men kände exakt som du för bara någon månad sedan. Jag har ju min familj nära som tur är annars hade jag nog blivit helt knäckt :/ tyvärr har jag mig själv att skylla då jag sällan gör saker. Du försöker i alla fall och de ska du ha en stor eloge för. Jag var aldrig iväg på någonting med Lucas när han var liten utan ofta var jag iväg ensam(eftetsom jag inte ammade och hade mamma nära). Det är viktigt med egentid men tyvärr är det hu svårt för dig med tanke på att din familj är långt borta :( jag tror de blir bättre när du börjar ssk igen. Önskar vi bodde närmare varandra så vi kunde gå promenader och bara träffas på en lekstund för barnen m.m. Saknar dig!!! Kram cillan
SvaraRaderaVisst spelar det in att jag inte har familj nära som kan hjälpa till med avlastning, har ju aldrig lämnat bort mirjam till någon ens för en liten stund..
RaderaAlla aktiviteter funkar inte att ha med ett litet barn på, känner ändå att jag gärna gjort mer grejer med henne om jag bara hade någon mer att göra dem med. En promenad blir 100ggr roligare om man har någon att gå med..
jag tror också det blir bättre när jag börjar plugga igen, att få umgås med andra även om det aldrig kan bli på samma sätt igen som när jag började plugga - då hade jag varken barn eller sambo att ta hänsyn till (brandon bodde ju i usa ff då) och kunde hänga med på olika aktiviteter.
Önskar oxå att vi bodde närmare varandra, visst skulle vi kunna ses oftare än vi gör vilket jag hoppas vi kan fortsätta bättra på men det blir ju aldrig de där spontanbesöken som man kan göra när man bor nära.
Nu får vi se till att bli friska så vi kan ses snart och jag får träffa lille guldklimpen. Saknar dig med. Kram