Going insane..

Idag har INGET varit bra, hon har skrikit sedan hon vaknade i morse, dessutom åt hon 1gång/timme i natt, så jag hann knappt somna innan det var dags igen..(det var mat hon ville ha, inget annat, hon åt och somnade sedan om). Det är inte kul att se sitt barn sova gott och sedan vakna med ett skrik istället för ett leende.. det blir bara värre för varje dag som går. Sätter allt hopp till medicinen, annars kommer jag nog be om att få bli inlagd (läkaren föreslog det med..) så jag får avlastning.

Jag har tyckt det varit jobbigt länge nu men först idag har jag fått känslan av att jag inte vill vara med längre, ingenting är roligt och jag har hållit upp en fasad utåt sätt länge nog. Tror inte jag har förlossningsdep, har pratat på bvc och så, jag är bara utmattad helt enkelt.

   Jag vet att folk menar väl när de säger att det går över, håll ut osv.. men det hjälper inte ett skit att höra det, vi har redan haft konstant skrik i 6 veckor!!! De flesta har INGEN ANING.. de som haft kolikbarn säger inte så, för de vet att 1 dag kan kännas som en evighet när de skriker som värst, då är inte 3-4 månader speciellt kort tid längre och det är ingen tröst att höra "det går över snart"..

När man sovit mindre på en vecka än vad jag normalt sover på 2 dagar så fungerar inte kroppen längre. Vissa nätter när B tagit lillan en stund så får han nästan väcka mig med våld när hon behöver äta, jag får helt enkelt inte upp ögonen, kroppen vägrar.. År verkligen livrädd för att köra bilen på nätterna när jag hämtar B, men har ju inget val, är rädd att jag en natt kommer somna framför ratten..

Jag avskyr att bloggen blivit full av gnäll.. men det är faktiskt så mitt liv är just nu. Min kropp fick aldrig möjlighet att återhämta sig efter den tuffa graviditeten, först var det ju problem på bb med amning, gulsot och viktnedgång, sedan pumpa varannan timme i flera dagar innan amningen kom igång. Efter det var det väl lugnt 2 dagar innan koliken drog igång.. inte konstigt att jag känner mig sliten..

Jag ångrar absolut inte mitt barn, aldrig, hon är det bästa som hänt oss, men just nu går jag på knäna och har svårt att känna glädje alls. Samtidigt hatar jag att jag känner så. Vi har fått ett vackert friskt barn och fick en bra förlossning, jag har läkt bra och sluppit rupturer och framfall osv, vad mer kan man önska sig?

B hjälper verkligen till så mkt han kan, klagar aldrig om jag vill att han ska ta henne, har aldrig knotat om hon behöver bytas på eller badas osv. Han är verkligen underbar<3  MEN, han är ju hemma så lite.. och han måste ju oxå få sova om han ska orka jobba...

Jag har ett par vänner som sagt att de kan komma och ta henne en timme eller så. Det är jättesnällt av er att säga så men jag skulle inte kunna slappna av ändå, kolikskrik är inte likt vanligt spädbarnsgråt för fem öre, det är "ren panik nu dör jag"- skrik. Det går knappt att hålla henne när det är som värst och att tro att man ska kunna köra henne i vagn kan man glömma. Har man inte barn innan eller haft erfarenhet av kolikbarn lär man bli skrämd att skaffa barn öht.. det hade jag blivit iaf.. (mina vänner får jättegärna komma och träffa oss ändå, men inget krav på att ta hand om henne, utan för att umgås :)

Det finns några få stunder på dagen som vi får kontakt och hon lyser upp som en sol, hon är verkligen med och ler och gurglar för fullt, det kanske bara är 10 min totalt på en dag, sedan tar det onda över. Usch vad jag vill ta bort det onda från henne..... som sagt, låt medicinen fungera nu!!!

Älskade dotter<3