2 månader

Idag blir Mimmi 2 månader, helt otroligt vad det går fort. Vi har även "avancerat" från storlek 2 på blöjor till storlek 3. Hon kan fortf ha storlek  2 men det har läckt på sidan nu några gånger (och en gång upp över hela ryggen) så vi provar en storlek större för att se om det blir bättre.

Igår var en bra dag. Mimmi gick med på att hänga på armen en del och vi tog inte fram sjalen fören under eftermiddagen när hon började "kolikskrika". Vi fick en hel del leenden från henne och massor "prat" =) Vet inte varför gårdagen blev så bra, kan bero på att B var hemma och kunde hjälpa till så jag inte var så stressad, kan vara att hon hade en bra dag helt enkelt (även kolikbarn kan ha bra dagar.. har jag hört) eller så kan det vara så att koliken börjar lugna ner sig lite (för tidigt att utvärdera efter en endaste dag, kan ju slå tillbaka med full kraft idag.. hoppas inte).

I vilket fall som helst var det jättemysigt att ha en bebis som satt på armen och inte grät hela tiden. Hon var nyfiken på omgivningen och jag tog henne på en tur i trädgården. Vi satt och myste på en filt medan B fixade i trädgården (det växer galet snabbt nu).

Det var eg mest när hon skulle äta och sova som hon var ledsen (inte före utan efter). Det märks så tydligt ca 2-5 min in i amningen att magknipet kommer. Hon sparkar och fäktar med armarna och sedan släpper hon bröstet och skriker =( Så följden av detta blir att jag får "små-amma" ofta vilket i sin tur inte är bra då magen får jobba hela tiden - det blir en ond cirkel av det hela.


Har FORTFARANDE inte fått sms från apoteket om medicinen. Nu har det gått en vecka, EN VECKA!! Vad håller de på med, är riktigt förbannad faktiskt. Ska det ta så lång tid att få hem en receptbelagd medicin?? Är inte alls sugen på att åka till V-by igen utan den (Lillebror tar studenten på fredag...)
Ska Mimmi gå omkring och ha ont i onödan bara för att de är sega??

Det är nu 3 veckor sedan jag började kämpa för att hon skulle få medicinen. Först besök på vc, prova alvedon.. sedan ringa och få remiss till barnkliniken, vänta en vecka på att få komma och nu då väntat ytterligare en vecka på apoteket.. ingen medicin än..

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Igår när hon var så lugn så passade vi på att göra hand- och fotavtryck. Det var lite knepigt att få henne att hålla ut handen (foten gjorde vi avtryck på när hon sov;) och hon ville helst ha handen som en knytnäve, men det blir inget bra avtryck då;) Efter 5 försök lyckades vi få till ett helt ok avtryck. Idag ska jag göra i ordning ramarna tänkte jag (om hon är lugn dvs). Efter avtrycken fick hon bada (saltdegen man gör avtrycket i är inte  så nyttig att få i sig och det är lätt hänt eftersom hon typ alltid har händerna i munnen..) och vi trodde hon skulle gilla det som vanligt, men nepp, inte då, hon blev jätteledsen så det blev ett snabb-bad men hyfsat ren blev hon iaf;)


Liten bildbomb =)

 Hemma hos mamma/mormor.

 Mys på morgonen (eller ja, om man vill kalla 4:30 morgon.. är ju ljust ute då iaf)

Mimmi var på bushumör då iaf..

Mysa hos Pappa =)

Goding

Samtal med Pappa pågår :)

Sover hos mamma

 En glad skit;)

Magont

Glad igen efter massa pruttande;)

 Gosa lite

Stretching;)

Haha, här vet jag faktiskt inte vad hon håller på med:P

Somnar i min famn <3

Utveckling

Trots att Mimmi inte gör mycket mer än att skrika/äta/sova så märks det stor skillnad nu i utvecklingen mot hur det var bara för en vecka sedan.

Hon "pratar" massor, gurglar hela tiden, har full koll på vart vi befinner oss.

Hon vill ha ögonkontakt jämt (har hänt flera ggr att jag hållit på med iphonen när jag trott att hon somnat men när jag kollat till henne så ligger hon och tittar på mig.

Hon har börjat bli väldigt intresserad av leksaker, tittar och vill gärna sträcka sig efter dem.

Nacken börjar bli riktigt stadig nu, kan hålla henne i kroppen utan att behöva stödja upp nacken (oftast)

Hon har hittat sina händer, och dessvärre även tummen... Vi som gått all in för napp sedan dag 3. Idag satt hon och sög på händerna och så vips var tummen i munnen och hon började suga på den. Jag tog ut den o stoppade in nappen - hon spottade ut den och körde in tummen igen.. ÅHH, jag visste det, envisa unge;)

Ny grej är även att hon ska hålla handen ( vårt finger) när hon ska sova, gäller även när hon ammas, (japp, hon sover redan i sjalen men det räcker inte tydligen) så trots sjal har man bara 1 hand fri, har man tur kan man lirka ur fingret när hon somnat men oftast vaknar hon direkt och man får börja om ( vi låter som värsta mesföräldrar men när man har ett barn som skriker 24/7 men blir lugn av något så låter man det vara så, det är värt att sitta/ligga/stå/gå obekvämt om det betyder att man får vila öronen 5 min..)

Hon drar i mitt hår.. Största nackdelen med att ha långt hår. Hon har även lyckats greppa tag i mina glasögon och slängt dem all världens väg ( då när hon haft ont och fått panik, då greppar hon tag i allt hon kan nå).

Tungan, den är ofta utanför munnen, och dreglar gör hon mycket mer nu..(vill INTE ha tänder på många månader än.. Då blir det inte kul att amma)

Så visst utvecklas hon även om det ibland inte känns så när hon bara är ledsen jämt.

Kusinerna

Vi kunde ju inte ta så många bilder på Mirjam och Stella när vi var i Borås men jag tänkte iaf visa de få vi tog =)

Bilder på båda när de var ung lika gamla, tror Mimmi  är 1-2 dagar äldre. (Båda bilderna är tagna på BB och de är väl 1-3 dagar gamla tror jag)

Håller Stella för första ggn, trött men stolt moster =).

Lilla tjejjen =)

Det var varmt i bilen dit men Mimmi sov gott =)

 Vi sitter på gräsmattan i skuggan med varsin bebis. Min i famnen såklart..

Lite svårt att tänka sig att man skulle sitta såhär 6 veckor tidigare..

Stella och Mirjam, 2 resp 6 veckor gamla =) Skiljer 1,5 kg på dem här ;) Det är mimmi som dragit iväg en hel del i vikt för när hon föddes vägde hon lite mindre än Stella fast var 3 cm längre. Här hade istället S gått ner lite i vikt.

Det var dock helt omöjligt att få dem att ligga åt samma håll =P När man jämför dem såhär så märks skillnaden i hudfärg mycket väl, annars tänker jag inte så mycket på det. Mimmi har aldrig varit röd i hyn (möjligtvis när hon skrikit en stund att hon blir lite röd av ansträngning) ja, när hon föddes var hon ju lite röd såklart..

Jaha, detta sammanfattar väl helgen ganska bra. En gallskrikande Mimmi och en lite trött Stella. (Äh, lite lugnt var det också, när Mimmi sov iaf.. och Stella kan faktiskt skrika hon med, även om det mest var lite gulligt knorrande från hennes sida;)

Här sover hon så gott =)

Trivs dock bäst i sjalen hos mamma eller pappa =)

Tidningen

Idag är vi med i tidningen (vimmerbytidningen). Har dragit ut på det länge nog men när vi var i Borås lyckades O ta några bilder på oss. Det är alltså under bilder för nyfödda vi är med, inget annat;)

Det var inte lätt, men vi passade på är Mimmi sov, hehe, inte det roligaste kanske men vad gör man?

Denna bild skickades in. Tycker den vart helt ok, lite synd att solljuset hamnade så mitt i Mimmis ansikte men lite av henne ser man ju iaf;)

Ronja ser lite rolig ut men hon tittar framåt och det får man väl vara nöjd med =)

Det var den där helgen när det var så grymt varmt som vi tog bilderna, så vi frös inte direkt när vi satt där;)






Lite fler bilder som togs men som inte valdes...:

 Vi ser inte alls glada ut..

Kolla lillans pose;) av ngn anledning har hon alltid höger arm uppe vid huvudet när hon ska sova, först trodde vi hon hade ont i örat, men nä, det är bara hennes grej =p

 Too much sun

...

Ronja tittar bort..

 Ronja är uttråkad..

Katastrof =P

 Äh, skit i hunden tycker jag.. (kolla stackars mimmi, sitter som en säck, haha ser inte klok ut)

Njae va..










Så kan det se ut när man ska ta familjebilder.. men det bjuder vi på =D

Stort tack till O som tog bilderna =)

Going insane..

Idag har INGET varit bra, hon har skrikit sedan hon vaknade i morse, dessutom åt hon 1gång/timme i natt, så jag hann knappt somna innan det var dags igen..(det var mat hon ville ha, inget annat, hon åt och somnade sedan om). Det är inte kul att se sitt barn sova gott och sedan vakna med ett skrik istället för ett leende.. det blir bara värre för varje dag som går. Sätter allt hopp till medicinen, annars kommer jag nog be om att få bli inlagd (läkaren föreslog det med..) så jag får avlastning.

Jag har tyckt det varit jobbigt länge nu men först idag har jag fått känslan av att jag inte vill vara med längre, ingenting är roligt och jag har hållit upp en fasad utåt sätt länge nog. Tror inte jag har förlossningsdep, har pratat på bvc och så, jag är bara utmattad helt enkelt.

   Jag vet att folk menar väl när de säger att det går över, håll ut osv.. men det hjälper inte ett skit att höra det, vi har redan haft konstant skrik i 6 veckor!!! De flesta har INGEN ANING.. de som haft kolikbarn säger inte så, för de vet att 1 dag kan kännas som en evighet när de skriker som värst, då är inte 3-4 månader speciellt kort tid längre och det är ingen tröst att höra "det går över snart"..

När man sovit mindre på en vecka än vad jag normalt sover på 2 dagar så fungerar inte kroppen längre. Vissa nätter när B tagit lillan en stund så får han nästan väcka mig med våld när hon behöver äta, jag får helt enkelt inte upp ögonen, kroppen vägrar.. År verkligen livrädd för att köra bilen på nätterna när jag hämtar B, men har ju inget val, är rädd att jag en natt kommer somna framför ratten..

Jag avskyr att bloggen blivit full av gnäll.. men det är faktiskt så mitt liv är just nu. Min kropp fick aldrig möjlighet att återhämta sig efter den tuffa graviditeten, först var det ju problem på bb med amning, gulsot och viktnedgång, sedan pumpa varannan timme i flera dagar innan amningen kom igång. Efter det var det väl lugnt 2 dagar innan koliken drog igång.. inte konstigt att jag känner mig sliten..

Jag ångrar absolut inte mitt barn, aldrig, hon är det bästa som hänt oss, men just nu går jag på knäna och har svårt att känna glädje alls. Samtidigt hatar jag att jag känner så. Vi har fått ett vackert friskt barn och fick en bra förlossning, jag har läkt bra och sluppit rupturer och framfall osv, vad mer kan man önska sig?

B hjälper verkligen till så mkt han kan, klagar aldrig om jag vill att han ska ta henne, har aldrig knotat om hon behöver bytas på eller badas osv. Han är verkligen underbar<3  MEN, han är ju hemma så lite.. och han måste ju oxå få sova om han ska orka jobba...

Jag har ett par vänner som sagt att de kan komma och ta henne en timme eller så. Det är jättesnällt av er att säga så men jag skulle inte kunna slappna av ändå, kolikskrik är inte likt vanligt spädbarnsgråt för fem öre, det är "ren panik nu dör jag"- skrik. Det går knappt att hålla henne när det är som värst och att tro att man ska kunna köra henne i vagn kan man glömma. Har man inte barn innan eller haft erfarenhet av kolikbarn lär man bli skrämd att skaffa barn öht.. det hade jag blivit iaf.. (mina vänner får jättegärna komma och träffa oss ändå, men inget krav på att ta hand om henne, utan för att umgås :)

Det finns några få stunder på dagen som vi får kontakt och hon lyser upp som en sol, hon är verkligen med och ler och gurglar för fullt, det kanske bara är 10 min totalt på en dag, sedan tar det onda över. Usch vad jag vill ta bort det onda från henne..... som sagt, låt medicinen fungera nu!!!

Älskade dotter<3

Besök hos doktorn

Idag har vi varit på två olika läkarbesök med Mimmi. Det första var i Åby på BVC, det var en vanlig 2 mån kontroll. Allt såg fint ut och hon fortsätter sin viktuppgång. Hon vägde 5415g idag och var 57,5 cm lång.
De tyckte hon var väldigt fin i hyn, inte ett enda märke någonstans och inte torr heller:)
Hon var faktiskt på bra humör, till då läkaren skulle testa hennes reflexer (då de släpper taget om bebisen och sedan fångar upp den igen) då blev hon jätteledsen. Men det lugnade snabbt ner sig och vi åkte hem för att äta och amma innan det var dags att åka igen, denna gång till Nkpg.

B kunde inte följa med nu för han skulle ju till jobbet. Jag åkte lite tidigare för att hinna amma henne igen i bilen innan vi gick in på barnavdelningen.

Först skulle jag fylla i papper i väntrummet (inte det lättaste när man har en gnällig bebis på axeln. En mamma satt där med sin tonårsdotter och kunde inte sluta titta på Mimmi. Hon sa att hon var såå söt att hon inte kunde låta bli att titta och sa till sin dotter att det var så mysigt när hon var så liten (sugen på barnbarn gissar jag;)

Vi fick komma in ganska snabbt trots mycket folk och det var som att trycka på en knapp, Mimmi började gallskrika.
Läkaren var supertrevlig och gjorde först rutinkoll (märktes att han var barnläkare, han höll henne bestämt men ändå så mjukt) hon kom av sig ett par min medan han kollade henne, sedan visade han ett par olika grepp man kan hålla barnet i när det skriker som värst.

Vi gick genom alternativ och jag har ju redan testat det mesta. Jag fick beröm för att jag var så påläst och att jag började med mjölkfritt så tidigt, nu har jag hållit på i 5v och hade mjölken varit problemet hade hon varit bättre nu, eftersom hon inte är det så ska jag börja med mjölk igen. Positivt att vi kunde utesluta det ( uppskattningsvis är 1/5 av alla kolikbarn överkänsliga mot mjölk) det sparar mkt tid med att jag redan provat. Han sa att kolik är väldigt genetiskt, jag hade inte kolik som barn men min syster hade det. Dessutom sa B mamma att han skrek mkt som spädbarn..

Nåja, läkaren hade själv haft 2 kolikbarn så han visste precis vad vi går genom, han sa att det sista vi kan prova är dicykloverinklorid, så då får vi göra det. Så länge vi är försiktiga och observanta på ev biverkningar så tyckte han det var det bästa i vårt fall.

Som tur var hade han licens på det redan så han kunde skriva recept direkt. Dock fick han bläddra i flera böcker för att få fram rek dos. Han hade inte skrivit ut medicinen på många år då det är väldigt få som bedöms ha så jobbig kolik att det krävs..

Nu har jag beställt det på Apoteket och de sa att de skulle ha medicinen hemma nästa vecka, så bara att vänta lite till..

Detta är det absolut sista man provar, funkar inte detta så finns inget mer att göra, då är det bara att härda ut.. Vi håller tummarna att det ska hjälpa så vi får en glad bebis igen.

Jag ser fram emot att få äta en mer varierad kost igen, men ska ta det lite lugnt och inte chocka kroppen direkt.

Röd dag?

Har insett att vi verkligen lever i en babybubbla nu. I morse åkte jag till maxi medan b var hemma med Mimmi. det var såå skönt att få vara iväg en timme utan bebis, känner mig nästan hemsk som tänker så men jag vet ju att hon hade det bättre hemma hos B än med mig i affären. Bra att få vila armarna och öronen lite med.

Jag kom hem lagom tills B skulle göra sig iordning för att åka till jobbet. Jag ammade Mimmi och B gick ut till bussen. Kvart över ett smsar han o frågar varför bussen inte kommer.
Jag kollade hemsidan och insåg då att det ju var röd dag idag - ingen buss går.. Jaha, det var bara att snabbt avsluta amningen och packa in lillan i bilen och åka för att hinna med tåget till Linköping.. Vi hann precis dit så han kom med tåget. Sedan var det bara att åka hem igen.

Jag har ingen koll på vad det är för dag för de ser likadana ut, ännu mindre när det är helgdagar, innan kunde jag veta genom att kolla tv-tablån men nu har jag aldrig tid att titta på tv heller. Eftersom B jobbar även röda dagar blir det ingen struktur på det hela..

Nåja, imorn vet jag att det är torsdag iaf (vanlig dag) och ska hålla ordning på 11:15 samt 15:15, det ska vi klara av;)

Älskade Mimmi

När allt känns jobbigt och man bara vill ge upp så räcker det med ett leende från Mimmi och så orkar man ett tag till.

Älskar min lilla goding så otroligt mycket och det skär i hjärtat av att se henne ha så ont. Ibland glömmer hon smärtorna för en stund och visar sitt rätta jag, vår vackra dotter<3

Firat syster i v-by

I fredags åkte jag och Mimmi till v-by, Brandon skulle jobba så honom lämnade vi av på vägen i lkpg.

Resan dit gick bra, Mimmi sov hela vägen, när vi var framme vaknade hon och var vrålhungrig (hon hade då sovit i nästan 4h). På kvällen kom syster S & C, Mimmi var som vanligt ledsen men jag lyckades lägga mig med henne och hon somnade vid 20:00. Vid 22:00 vaknade jag till och då var mamma hemma med (hon jobbade kväll)

På lördagen var C och lillebror uppe tidigt, de åkte o handlade till frukosten, sedan bakade de scones innan vi gick in till S och sjöng för henne.

På fm tänkte vi gå på stan tillsammans men Mimmi var inte med på noterna alls, inne på Lindex började hon vrålskrika och på bara ett par min hade 4 personer kommenterat det.. JAG VET att hon skriker, men jag måste ju få betala innan jag går (det var inte någon kö).

På em när mamma kommit från jobbet åt vi tacobuffé (så även jag kunde äta) och till efterrätt var det massa frukt och glass. De hade fixat havreglass till mig och den var helt ok:)

På kvällen åkte C och lillebror till lkpg för att hämta B, så skönt när han kom och kunde hjälpa mig med Mimmi för den natten var inte rolig, hon var ledsen och åt inte som hon brukar så jag fick stockning på ena bröstet (kommer direkt..) då hon var så ledsen hann jag inte pumpa ur på em då när jag vaknade 3 på natten var det stenhårt och helt rött och ömt. Fick loss det som tur var så jag blev aldrig sjuk.

Söndagen tog vi det lugnt, jag lämnade Mimmi hemma hos B så jag, mamma o S kunde gå och handla mat.

Vi åkte hem vid 16:30 och resan hem gick med bra:)


Folk säger att de fattar när man säger att barnet har kolik, de gör de INTE.. Det finns noll förståelse för oss som har kolikbarn. De tycker man är en dålig mamma som har ett skrikbarn, man är jobbig, bör helst ursäkta sig och fly fältet vid minsta gnyende från barnet.

Jag blir så stressad av detta, kan inte göra något alls, nu skriker hon alla tider på dygnet så det går inte att vänta in henne heller. Spelar ingen roll att jag åker när hon är nymatad och nybytt (gör jag alltid).

Jag känner mig som en fånge här hemma, jag kan verkligen inte göra något alls,hon måste bäras på hela tiden och ibland går inte det heller..

På torsdag har vi först läkarbesök i Åby (2 mån kontroll) och sedan på em har vi läkarbesök på Barnkliniken i Nkpg. Så det blir mkt för Mimmi då, men båda besöken känns viktiga (sp det senare) så vill inte avboka ngt, det är så svårt att få tider.

Efterkontroll och Idiot till BM

Idag har vi varit på efterkontroll.. det var inget kul alls =( Mimmi panikskrek genom hela besöket och jag hörde inte mycket av vad BM sa (hon hörde nog inte mig heller).

Kollade vikt och BT vilket var normalt. Pratade så gott det gick om p-medel och ev ny graviditet.. Jag har valt att avstå hormonpreparat för jag blev väldigt påverkad av dem tidigare.. Hon frågade lite om hur vi skulle ställa oss till om jag blev gravid nu (no way!!!!) och hur jag förhåller mig till abort osv. Känns väldigt avlägset kan jag säga men de måste ju fråga..

Sedan skulle vi göra en gynkontroll. Då fick en annan BM ta hand om mimmi för det gick inte att hålla henne medan jag låg i gynstolen då hon krampade så mycket.
     Mitt i undersökningen kom den BM som skulle ta hand om mimmi in och slänger upp henne på min mage och säger att barnet behöver närhet.. Då blev min BM förbannad och sa att barnet har ju kolik ta ut henne här ifrån så vi kan göra färdigt.. Ni kan ju gissa hur stressad jag blev av detta =( Det var ju för att hon skrek som de skulle ta hand om henne, j*vla pucko... (Det var ju inte pga närhet hon skrek utan för att hon har ont) När undersökningen var klar kom jag ut och då stod det 5 personal i en klunga och turades om att bära på mimmi, vad är det för människor? Har de inget bättre för sig? Tror de verkligen hon mår bättre av att gå från famn till famn? Jag var borta i 5 minuter.. Jag var inte glad kan jag ju säga, någon sa lite tyst att hon kanske var hungrig, då sa jag högt med arg ton att det är hon verkligen inte, sedan gick vi därifrån!!!

Min BM förstod iaf hur det låg till, hon har själv haft 2 kolikbarn och vet att det inte går att trösta när det är som värst, hon var mer orolig för mig, hur jag ska orka osv. Hon är värd en guldstjärna så bra som hon hjälpt mig under graviditeten. Hon fick ett tackkort på mimmi iaf att ha som minne =)


Allt hade läkt ihop fint iaf och jag kan knipa;) Mindre roligt var att hon hittade något på min livmodertapp som inte såg så bra ut. Jag fick göra ett cellprov så nu är det bara att hoppas på att det inte är något farligt, känns jättejobbigt men vet att förändringar är relativt vanliga. Bara att hoppas på det bästa, lite mycket just nu bara känner jag :/